Vikingakungens guldskatt

Om vikingar, Harald Blåtand och upptäckten av hans grav

Efter att i egenskap av svensk arkeolog, museichef och forskare ha arbetat med historia och arkeologi under hela mitt liv inträffade för några år sedan en händelse som för mig personligen var helt omtumlande. En kväll stod Tomas Sielski och hans dotter Maja utanför min dörr i Malmö, Sverige. De ville visa ett föremål som de funnit i Tomas farmors efterlämnade saker. Med det mötet startade ett historiskt och arkeologiskt projekt av otroliga dimensioner.

Det nyupptäckte källmaterial är sådant att mycket av den kunskap som man tidigare trodde sig känna till om 900-talets vikingahistoria förändras. Det handlar om ett fram till nu helt okänt faktamaterial i form av mer än tusen år gamla föremål, om en av världens största vikingatida guldskatter och om den sensationella upptäckten av en av de mest berömda vikingakungarnas grav. Men också om en nyupptäckt handskrift och krönika från 990-talet; en krönika som berättar om vikingarnas strider under 900-talet på Irland, i Sverige, i Norge, i Danmark, i Tyskland och i Polen.

Boken, som utkom sommaren 2021, är anpassad för en internationell läsekrets där många kanske inte känner till verkligheten bakom den så kallade ”Vikingatiden” i norra Europa för mer än tusen år sedan. Den första delen av boken ger därför en bredare bild av detta historiska samhälle i Skandinavien från ca 700 e.Kr. fram till tidigt 1100-tal.
Först efter denna, för inte insatta läsare i ”Vikingatiden” nödvändiga introduktion, riktar vi i boken med hjälp av den nyupptäckta krönikan sökljuset på vikingakungarna i Danmark under 900-talet. En berättelse som följs av historien kring kung Harald Blåtands grav som vi påträffat i norra Polen.

I mer än tvåhundra år har forskare sökt efter den mytiska vikingaborgen Jomsborg, hemvist för de legendariska Jomsvikingarna. Dessa vikingar som endast kunde segra eller dö och som blivit signum för våldsamma vikingakrigare. I den återfunna krönikans text berättas om denna borg och var man byggde den. Finns den platsen kvar? Den gamla källskriften ger besked.                          

En unik guldplatta

Det föremål som Tomas Sielski och hans dotter visade upp en kväll för några år sedan var en rund guldplatta med en diameter på ca 4,5 cm och med en vikt av drygt 25 gram. På ena sidan bär den en latinsk inskription och på den andra sidan finns ett kors omgivet av en åttkantig ram. Det är i första hand plattans text som orsakat sensation. Här omtalas nämligen Harald Gormsson, dvs. Harald Blåtand, Danmarks store vikingakung, död 985.

Texten är följande:
”ARALD CVRMSVN REX AD TANER SCON JVMN CIV ALDIN”

En översättning ger följande resultat:
”HARALD GORMSON, KUNG ÖVER DANSKAR, SKÅNE, JUMNE, BISKOPSÄTET ALDINBURG”.

Kung Harald var son till den danske kungen Gorm. Jumne är det gamla namnet för staden Wolin i nordvästra Polen och guldplattan har legat i kungens grav som påträffats i Wiejkowo fyra kilometer öster om Wolin. Kungen var kristen och därför har man också angett att kungens dödsort Jumne låg under det kristna biskopsdömet Aldinburg (Oldenburg).

När man fann graven 1841

Efter det att Tomas visat upp guldplattan igångsattes ett gigantiskt efterforskningsarbete. Analyser vid Lunds universitet visade att guldplattan hade en mycket gammal legering. Steg för steg kunde ett pussel läggas och till slut hade den historiska bilden klarnat. Detta tack var det enormt stora dokumentmaterial som fanns i släktens Sielskis ägo och som berättade en fullständigt fantastisk historia. Där fanns bland annat delar av Wiejkowoprästens omfattande dagbok från 1840-talet.

Våren 1841 hade man rivit ner den medeltida kyrkoruinen i Wiejkowo och börjat grävningar på platsen för grundläggningen av en ny kyrka. Prästen i Wiejkowo är själv närvarande när en 11 år gammal pojke kommer in och stör ett sammanträde. Han har precis hittat graven och har med sig några guldsmycken. Med prästen i spetsen rusar man till platsen för fyndet, en grop inne i den gamla kyrkoruinen. Jag ska nu låta er ta del av lite av det som prästen som ögonvittne berättar om:

”When we got down our boots were buried deep in the mud and we had difficulty moving to the corner the children were pointing at. Just where the stones had fallen we could see a black, dark hole that only a child could crawl through. It did not take long for a few of the men to widen the hole by pulling out one layer of boulders, and then another underneath. This layer seemed to be much older.

As the hole widened we realised that the lower layer of stones concealed a narrow passage leading straight ahead, and when we lit it up with our lanterns steep stone stairs appeared just a bit farther down. Young Heinrich told us the stairs lead down to a small chamber with an oval ceiling where he had found the gold objects. One of the men crawled inside and more wanted to follow, but he almost immediately yelled that the oval space was so small it would only have room for two men inside. It was also waterlogged and the air inside smelled so terrible that nobody dared to set their feet in the water that mostly reminded them of a black soup cooked with rotten plants and innards.

I was among the last to see the room and noted that it was a small chamber built from unworked stones of various sizes. It was a very primitive construction but the appearance was deceptive as it, despite its simplicity, was incredibly solid. I had a feeling this construction was much older than the foundation from the 1120s that was built from worked smooth blocks. Burned pieces of wood, later uncovered when the clean-up work continued, further indicated that there was once a building made of wood on the site that was likely ruined in a fire. ….

When everyone, one after the other, had crawled through the passage and witnessed the chamber with their own eyes the only question remaining was who among them was to throw themselves into the dirty and stinking water in the chamber to check if there were any other valuable objects left at the bottom. Nobody volunteered, and in the end, it was our young Heinrich who once again had to throw himself into the dirty water. One by one Heinrich picked up gold jewellery, hundreds of small coins, silver rods and golden thread. To the great astonishment of everyone he even discovered a silver cup and a gold housing for a crucifix. The housing was richly decorated with coloured stones and had Bible text in Latin on the side.

The work came to an abrupt end when Heinrich happened to pull out a side stone from the wall. From the resulting hole, he first pulled out a sword and then, to everyone's chagrin, a human skull. This was too much even for the brave Heinrich and the work had to be stopped immediately. We were all afraid since we immediately understood that we were intruding on the peace of the grave here, and this would have unintended consequences. Even the most ignorant and uneducated knew that the spirits would torment those who violated the peace of the grave, and this fact caused all members of the Tribsov congregation to fear ghosts, vampires and werewolves from this day of the Lord and onward.”

En enormt stor guldskatt

Tack vare en prästs dagbok har vi alltså unika uppgifter om hur man år 1841 hittade denna grav; en grav med en skatt så ofantlig att den väckte djup förundran. Graven innehöll nämligen en av världens hittills största kända skatter av vikingatida guldföremål. Vad vi nu vet är har det varit minst ca 4,6 kg guldsmycken i graven och därtill flera kilo silvermynt och åtskilliga silversmycken.

Varför fanns kunskapen om denna grav och dess innehåll i Tomas Sielskis ägo? Våra efterforskningar gav svaret. Vid nybygget av kyrkan kunde socknens befolkning emigrera till Amerika då de av den lokale greven fått 1/3 av guldet. Endast ett fåtal personer visste således att den fanns. I slutet av andra världskriget fick den dåvarande prästen hjälp av Tomas farfar och dennes bror att fly till den allierade västsidan. Prästen visade då stengraven för bröderna men han gav dem också det gamla arkivet i prästgården med många medeltida handlingar. Det är innehållet i detta arkiv som nu dykt upp efter Tomas farmors död i Sverige år 2014.

En nyupptäckt vikingatida krönika

Hösten 2019 hade vi den omfattande boken klar för tryckning efter flera år av efterforskningar. Då hittade Tomas Sielski i sin släktsamling hos en avlägsen släkting i Polen en heltäckande avskrift av en krönika. Krönikan har en gång funnits i den lokale prästens bibliotek i Wiejkowo. Den är på 1960-talet översatt från latinet av Tomas farmors mor Antonina. När jag, som arbetat med vikingatidens arkeologi och historia en stor del av mitt forskarliv, såg texten blev jag mållös. Den första delen av denna krönika, ”Gesta Wulinensis ecclesia pontificum”, är nämligen bevisligen skriven på 990-talet och författaren är ingen mindre än kung Harald Blåtands personlige präst, hans kaplan Avico. Detta är samtidigt en av de äldsta kända handskriftstexterna från Skandinavien!

I ”Gesta Wulinensis” kan man sida upp och sida ner läsa om danernas historia under 900-talet. Hur de som vikingakungar styrde i England och hur de utkämpade slag på Irland, i Normandie i Frankrike, i Norge och i Sverige. Hur Harald Blåtand redan i sin ungdom var allierad och nära vän med Polens förste kristne kung Mietzko och hur man kristnade Danmark. Handskriften har troligtvis tillkommit i ett försök att helgonförklara den kristne kungen Harald Blåtand.

Jag var nu tvungen att omarbeta den redan för tryckning färdiga boken. Detta nya material skriver nämligen om mycket av den vikingatida 900-tals historien. Vi har i boken endast tagit med ca 15% av de del av texten som är relevant för boken. I skrivande stund i augusti 2022 pågår emellertid ett stort arbete med målet inställt på att publicera hela texten i ”Gesta Wulinensis”. Detta kommer dock att ta tid då flera nationella och internationella forskare blir involverade i arbetet.